Jag är den jag är och jag tänker inte ändra på mig
Ännu en sömnlös natt, fast jag kanske skall nämna att jag sov mellan 20:00 (somna av Anders Lundins "Allsång på Skansen", antar att det är förståeligt) till 23:30. Min kära mor kommer att stiga upp när som helst för att jobba och se att jag är vaken och bli utom sig av oro för att jag vrider och vänder på dygnet. I natt har jag inte varit vaken med deprimerande tankar som sällskap så jag behöver inte mammas oro nu, det gör det hela svårare än enklare. Ibland känner jag att jag inte riktigt kan representera mitt riktiga jag utan att kasta skit på den allvarligare och djupare Anna. Jag känner mig faktiskt lite dum om jag skulle börja skriva här om Jessica Simpson och Nicole Richies klädstilar, vilket verkar vara det hetaste ämnet på allas bloggar. Och att kommentera dagens tv-program jag sett, vilket brukar innehålla en massa dokusåpor (uppehåll nu dock) utan att folk skall börja ifrågasätta hur jag är som person och undra varför jag kollar på sådant skit. Jag tycker att jag representerar en annan slags generation än "beställa in helrör och veva på armen tills stället stänger och hänga med en rik kille hem för att tillfredställa hans fysiska behov än mina psykiska", jag är inte sådan, jag går ut precis på samma ställen som sådana människor och jag har till och med vissa av dom som vänner (dock inte nära) men det gör mig inteb till en av dom. Skulle jag få frågan vad jag tycker om deras livstil skulle jag säga: att deras liv är ytliga och kortlivade.
Jag är Anna, med en dualistisk personlighet. Som älskar dokumentärer som dokusåpor. När jag skriver, vill jag skriva om allt från världssvält, volontärarbete och löjligt ytliga saker. Jag vill kunna skriva att jag skrattar varenda gång jag ser reklamen till den skandinaviska "Biggest Loser" när man ser en överviktig kille från Sverige säga "hur fan vågar dom ställa choklad här". Jag skrattar inom mig (absolute inte åt honom, alla respekt och medlidande till överviktiga människor) utan jag vill slänga mig över telefonen och ringa min partner in crime, Alex och prata om det. Men när jag sedan ser på nyheterna om krig, folkmord, svält vill jag även då slänga mig över telefonen och prata med Alex om det. Jag vill ha båda bitarna och representera dom båda, ha kakan och äta den. Och vet ni vad, jag kan faktiskt det!
En sak som stör mig otroligt är Kanye West's video "Diamonds från Sierra Leone" när man får se den vita överklassen köpa och ha på sig diamanter som människor dött för att få fram ur farliga gruvor. Videon har en viktig poäng, men att bara visa diamanthandeln ur ett perspektiv (som dessutom är från förr) hämmar videon för ett globalt syfte. Vem är det som frossar i diamanter nu? Vem är det som har så mycket av dom, och så stora att dom knappt kan stå rakt. Jo, alla som du jobbar med, alla dina kära kollegor i musikbranschen. I nästan alla musikvideor inom genren rap, hiphop, rn'b och även soul så ser man diamanter, diamanter, diamanter. Jag tycker det är sjukt, hur alla i olika musikvideos zoomar in deras diamanter och har halsband där även hela kedjan är prydda av dom? Du visar diamanthandeln ur ett perspektiv, ditt perspektiv för att det tjänar du på. (faktiskt Alex som tog upp det hur han tyckte om låten men störde sig på videon i ett samtal vi hade, tack. Hoppas att både dina och mina åsikter kan rymmas i denna här texten.)