Nostalgi
Ser på bilder från andras student. När man kan följa hela segertåget från mösspåtagning några dar innan till en lyckad studentfest. Min student innehåll inget sådant, för det första hade vi ingen mösspåtagning. Hallå, jag gick på Frölunda, där hade man inget gulligull eller traditioner. Elevrådetskassan blev stulen när vi skulle använda pengarna till en Nobelmiddag, så mycket för traditioner. Pengarna användes säkerligen till korruption för när Nobelmiddag trots allt blev av fick varken jag eller Alex "årets roligaste" som vi båda kallt hade förväntat oss.
Min studentdag var okej, att åka runt med lastbilen runt på Avenyn upp och ner och upp och sedan hem igen var roligast. Kände dock ingen stolthet över mina betyg så jag stod inte och skrek "fy fan vad vi är bäst", vi skrek istället "10.0" för det var väl det vi snitta i genomsnitt med en Mikael som drog ner snittet avsevärt, tyvärr, men sanningen gör ont.
Vi hade inga finfina traditioner som dom på Samskolan eller Rudebeck hade, vi fick skinn på näsan istället. Att sitta på en herrgård och berätta om hur traditionerna var när dom tog studenten för sina barnbarn finns inte på min meritlista. Jag blir helt galen, vill slita av det lilla håret jag ha kvar när jag hör folk/människor/bekanta som man känner, berätta om deras skolgång och sammanhållning. Måste man hålla handen och ta samma buss och känna sådan gemenskap när man går i gymnasiet. Är det verkligen livsviktigt? Människor som går från ett liv på Hovåsskolan från låg- till högstadiet och sedan direkt till Sam kommer aldrig i kontakt med den verkliga världen, den som vi andra lever i. Okej för att dom barnen jag passar i Hovås är relativt unga men när dom frågar mig om jag har pool och sedan om jag har eget rum, och innan jag ens hunnit svara så säger dom själva "ja, såklart du har”. Dom vet inte bättre, dom har inte upplevt något annat. Det är som när jag var 4 år och trodde att krig höll på i två max tre dagar.
Min studentdag var okej, att åka runt med lastbilen runt på Avenyn upp och ner och upp och sedan hem igen var roligast. Kände dock ingen stolthet över mina betyg så jag stod inte och skrek "fy fan vad vi är bäst", vi skrek istället "10.0" för det var väl det vi snitta i genomsnitt med en Mikael som drog ner snittet avsevärt, tyvärr, men sanningen gör ont.
Vi hade inga finfina traditioner som dom på Samskolan eller Rudebeck hade, vi fick skinn på näsan istället. Att sitta på en herrgård och berätta om hur traditionerna var när dom tog studenten för sina barnbarn finns inte på min meritlista. Jag blir helt galen, vill slita av det lilla håret jag ha kvar när jag hör folk/människor/bekanta som man känner, berätta om deras skolgång och sammanhållning. Måste man hålla handen och ta samma buss och känna sådan gemenskap när man går i gymnasiet. Är det verkligen livsviktigt? Människor som går från ett liv på Hovåsskolan från låg- till högstadiet och sedan direkt till Sam kommer aldrig i kontakt med den verkliga världen, den som vi andra lever i. Okej för att dom barnen jag passar i Hovås är relativt unga men när dom frågar mig om jag har pool och sedan om jag har eget rum, och innan jag ens hunnit svara så säger dom själva "ja, såklart du har”. Dom vet inte bättre, dom har inte upplevt något annat. Det är som när jag var 4 år och trodde att krig höll på i två max tre dagar.
Kommentarer:
Trackback