sellouts

Jag är fortfarande sjuk enligt mig, men inte tillräckligt sjuk för att få hela familjens uppmärksamhet verkar det som. Om sanningen skall fram för jag inte någons uppmärksamhet och dom visar ingen empati i huvudtaget. Dom skrattar åt mig, dricka mina Mer och kommer in för att hoppa i min säng när jag sover (kanske inte mamma).

Att vara hypokondriker måste vara ett helvete men att umgås med en hypokondriker är däremot riktigt roande. Min kompis Alex som jag nämner en stup i kvarten (ni måste tro att jag bara har en vän, vilket inte är sant jag har två!!!!!!!) är en fullfjädrad hypokondriker. Han har varit inne på sjukhus otaliga gånger, bland annat för prostatacancer som han trott (fortfarande tror) att han har. Alex är dessutom rädd för att vara ute lättklädd när det är kyligt ute, en gång (för två år sedan skall tilläggas till Alexs försvar) började han gråta när han blev utkastad från "Sticky Fingers" i t-shirt och det var november. Han trodde bestämt att hans sista sekunder var räknade och att skulle få möta Sankte Per i förtid (no, till Helvetet! Men grillat är godast). Dess värre har jag inte fått bevittna några riktiga stordåd som skulle kunna gå till historien som Jakob, en bekant till mig har fått uppleva. Som när hans kompis kom inspringande på Akuten och skrek att han blivit stucken av ett bi i halsen och att han inte kan andas, så att dom några minuter senare kunde upptäcka att fallet inte alls är så till både sjukhuspersonalens och Jakobs kompis förvåning.