sellouts

Umgicks med Alex idag för första och sista gången på länge. Han kom hem i onsdags från Grekland och imorgon åker han till Paris igen. Jag vet inte ens hur jag skall formulera mig mer än att det gör ont. Det är min bästa vän och han är både fysiskt och psykiskt långt bort ifrån mig ständigt. Det känns som ett elakt skämt att man får umgås med honom i fyra timmar för att han sedan skall lämna mig helt ensam för det är vad jag är. Det känns så i alla fall, jag, Anna är ensammast i världen. Det spelar ingen roll hur många människor som är i samma lokal som mig på minsta möjliga yta och om man skulle pressas ihop som sardiner i en burk, jag hade ändå känt mig ensam. Man får till slut alltid betala för att man försökt stänga av sina känslor ett bra tag för nu sitter jag här lik förbannat och gör det jag aldrig vill göra igen och hoppades att slippa göra i hela mitt liv, gråter. Mitt hjärta gör så förbannat ont och att få det synonymt med kärlek går inte i min värld. Det ända mitt hjärta gör är att precis låta mig leva, vilket som det känns nu som det kvittar, och det åstadkommer mig fruktansvärt smärta och alla ord som kan beskrivas med tomhet