Tror ni...

Tror ni att jag funint mig till ro och somnat tror ni fel. Men sen sa jag att jag skulle vara vaken hela natten och se på film och det var precis det jag gjorde. Nu är jag inne på TV-Shops hemsida och fingrar på köpknappen. Vill bara få klartecken av mamma så hon vet vem som betalar och det är inte jag. När jag är ledsen är hon så givmild så det finns inte skall ni veta. Men jag har sabbat min trovärdighet liiiite. Jag känner mig som en skurk i Cold Case eller CSI när dom säger till den misstänka "det kan inte ha varit du som mördat henne. Den som gjorde det är mycket smartare" och då måste den anklagade erkänna för att han vill att de skall veta att det visst var han som var smart. Sedan att man får livstid för det gör inget, han fick i alla fall berättat att han var smart som gjorde såhär och såhär, gömde bevisen där och skaffade sig alibi på det här sättet. Det var ungefär så jag gjorde med mamma. Jag kände att jag var top of the top och att kag kunde manipulera henne vart jag ville och kände att jag var tvungen att berätta det så hon vet hur smart jag är. Och nu när jag mår dåligt var och varannan dag så får jag inget längre så det var juh verkligen värt det.

Åh jag älskar verkligen mamsen, det går inte att sägas eller skrivas ner för många gångar. Ungefär som smicker, det tål man att höra både en och två gånger. Som musik för mina öron.

Kommentarer:

Ny kommentar:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback