The kiss of dawn

I tisdags när jag åkte in till stan helt själv höll jag på att bli mördad. Nu kanske jag går händelserna lite i förväg men det var så det kändes. En pundargubbe, gravt psykisk sjuk, alkis kom fram till mig med ruttna tänder, söndriga skor och knappt några kläder på sig och försökte sätta sig bredvid mig. Det fick han inte, jag väntade på någon sa jag, jag passar plasten som man sa när man gick i mellanstadiet (eller jag och Alex under gymnasiet när vi satt bredvid varandra varje lektion). Men skam den som ger sig så han satte sig mittemot mig och började fråga om jag kunde bli hans kompis och om han fick följa med mig hem. I med att allt som Oprah säger är sanning och jag precis hade kollat på ett avsnitt att man skall snäsa av dom där punderhuvudena innan dom tror att man har ett band med dom och bjuder in dom i ens liv så sa jag att han fick skaffa egna kompisar. Till sist försvann han i alla fall men jag var på allvar helt rädd. Man har juh sett på Efterlyst när unga tjejer blir överfallna och inga medpassagerare gör någonting. Men den tisdagen var inte den dag jag skulle möta min skapare.

Kommentarer:
Postat av: Christina

hahhaha du kanske missade en vän för livet nu Anna?? hahah han skulle säkert va ball att festa me!

Postat av: fröken paula

det gjorde du bra! jag håller med oprah. du föregår med gott exempel, du får en guldstjärna av fröken.

2008-03-21 @ 14:07:46
URL: http://lifeaquaticwithmissp.blogg.se/

Ny kommentar:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback