Hopp
Daniel försöker lura iväg mig på någon mingeltjohejsan för hans klass ikväll. För det första så vill jag inte så jag har försökt med att min mamma inte vill att jag skall gå men då svara han bara sen när började du lyssna på henne. Sant sant. Men jag vill inte mingla, jag är ingen minglare för jag klarar inte av speciellt många människor. I alla fall inte idag när jag känner mig panikångestdelightig. Hade jag haft lite mer ork och lite mindre mediciner i mig som gör mig likgiltig för att det inte skall gå upp och ner så mycket hade jag antagligen gråtit nu. Kan nog låta konstigt att man orkar och vill skriva sådana här saker men sådant här är dumt att dölja. Det finns hur många som helst som skriver om sina liknande upplevelser, många anonyma, många inte, så det kan lika jag väl göra. Sedan finns det väl fler saker jag är mer mån om att dölja. Man döljer saker tills man kommit över dom. Men jag tycker inte något vidare synd om mig utan det är mer hopp och så konstaterar man fakta.
Jag tror även att hela min kropp är i uppror inför fredagen. Skall bli jobbigt att se så många ledsna människor, ledsna släktingar, som sörjer min kusin som inte dog en naturlig död.
jag blir lite nedstämd när jag läser det där. hur mår du egentligen?
jag mår faktiskt sådär. var på begravningen och när jag hörde min kusins barn skrika mamma och gråta var det inte kul.
men nu är jag hemma....och trött. och vill gå ut och ha kul. kanske inte så lämpligt
hur är det med dig då?
med mig är det bara bra. den ständiga ångesten över att sova bort mitt liv rev upp mig redan kl åtta imorse, och sedan dess har jag hunnit med att både äta frukost, städa hela lägenheten, röka mig själv till en grönsak och äta en ful lunch. och nu vet jag inte riktigt vad jag ska göra resten av dagen. kan det inte bli kväll snart så jag får berusa mig.
tänker samma tanke men jag har inte inte ätit, städat och röker inte. kanske skall börja med alkoholen nu vid ett, nästan lagom