sellouts

Igår var jag på Push för att kolla om någon vänlig själ lämnat in min underbara satinjacka (på bilden, du kommer bli saknad) men det är bara att se sanningen vitögat, den är borta för alltid och jag har bara mig själv att skylla. Jag vet inte riktigt hur man klarar av att slarva bort något man har på sig men jag klarade det i alla fall. Grattis till mig! Jag känner att jag kommer tjata på om min jacka lika mycket och länge som Alex grät över sina solglasögon som blev snodda på hans mammas bröllop (självklart blev dom det, för vem snor inte saker på bröllop).



Jag vet inte riktigt vad som händer med mig, jag börjar resonera och tänka både förnuftigt och logiskt vilket är något som skrämmer mig. Upprepar saker som känns som dom är tagna ur dåliga självhjälpsböcker och om dessa saker kom ur någon annans mun hade jag hatat personen i fråga. För hur coolt är det att leva efter ingen är perfekt, du äger ägodelarna, ägodelarna äger inte dig och alla har sina brister det gäller bara acceptera sina.

Det må kanske vara lite elakt men jag finner att dyslexi är mycket roande och underhållande. Lite söndagshumor jag hittade i kommentarfältet på en blogg:
det finns flera grader av dyseleksi min är lindrigare