sellouts

Jag läser Erica Antonssons gästkrönika på

 http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=485&a=226588 

 som handlar om kärlek så stark att man själv slutar existera. När kärleken är så stark att den gör ont, när saknaden förstör alla vackra dagar och han är viktigare än syre för din överlevnad. Det ger mig dubbla avtryck, en del av mig skulle göra vadsomhelst för att få känna likadant medan en annan del, den andra delen skulle springa iväg fortare än fortast och gömma mig tills kusten är klar igen. Antar att det är hjärta och hjärna som har skilda åsikter om hur kärlek skall upplevas.

 

Jag vet i alla fall att jag gärna skulle vilja kyssa dig igen, hjärtskärande vackra varelse. Min mamma la fram den uråldriga teorin som det står i alla veckotidningar om att jakten(?) är det som är mest spännande, den är vägen upp, upp, upp av bergodalbanan. När man vet om den andras känslor och har blottat sina, och man kan lägga dom i en ask och låsa om dom och allt är tiptop så kommer nerförsbacken och det går fooooort.

 

Jag vet inte riktigt var mina problem med relationer ligger. Det kanske bara är så enkelt att jag vill ha dom som inte vill ha mig, eller dom jag inte kan få. Jag är rädd över att aldrig få älska passionerat, eller i huvudtaget älska någongång. För skillnaden mellan älska, knulla och sex är allt annat än hårfin och jag kan säga att jag har nog bara haft sex i hela mitt liv. Knulla låter alldeles för spännande och passar inte in på mina erfarenheter. Men så har jag aldrig varit tok-kär, förutom i den jag förlora min oskuld till, en 26 årig musikproducent från Stockholm som lura skjortan av mig (bildligt som bokstavligt). 

 

Även om jag bara varit tok-kär två gånger i mitt liv (räknar in min barndomskärlek Philippe förutom Eric) så har jag inte varit skonad från brustet hjärta. Jag tror jag är beroende av känslor som skall göra mig illa, och om dom inte finns där så trollar jag fram dom. Jag är en känslomissbrukare av värsta sorten, jag är kär i kärleken vilket ofta resulterar i bittra tårar över personer som jag egentligen inte brytt mig om. Jag vill bara hålla något kärt i hjärtat. Jag vill med lyssna på feel good låtar om kärlek och tycka att just och endast passar in på mig och min partner och så vill jag gärna få blommor (jag har aldrig fått blommor av någon kärlek i hela mitt liv nämligen).  

 

Jag är trollbunden av Utada Hikaru - You make me want to be a man (men bara den här av hennes låtar, så skyll in på mig, i'm only the messenger om ni laddar ner en massa låtar med henne. Hon är japanskt, väldigt exotiskt.) och Briskeby - Miss you like crazy, ikväll. Kvällens, nattens och antagligen morgonens örongodis.  

 

Jag har en teori till som jag måste klämma in här någonstans om kärlek och relationer, eller snarare om bristen på kärlek och relationer. Min knepiga relation till min pappa (tänk inte ens några tankar, det är pappa - äldsta dotter går från pappas lilla flicka till kvinna trassel, inget annat) kanske spelar in något i denna känslosmörja.  

 

För övrigt skulle Alex skratta gott åt att läsa det här så jag skall aldrig berätta att jag skriver här om allt,  inget och det däremellan. Han skulle reagera likadant som när han hitta min dagboksband jag brukade läsa in på i första ring. Vi skulle ha bestämt lyssna på dom tillsammans och det var inte alls meningen att den informationen skulle nå hans öron så när jag sa att jag var trött på Alex blev han inte glad må ni tro. Så skall inte göra det misstaget här, inte för att jag någonsin blir trött på dig och verkligen inte nu när du är längre bort ifrån mig än någonsin innan (känns det som i alla fall). Så får han tag på detta, vilket jag kommer att berätta för honom om jag känner mig rätt, nästa gång vi går ut och jag befattar mig med alkohol så kommer han att läsa allt jag skrivit i ett sträck och skratta, skratta och citera vad jag skrivit här nästa gång vi ses. Men det får han gärna göra, då kanske denna bloggen blir till någon nytta i alla fall för jag misstänker att jag inte har några trogna, flitiga läsare av Anna-bloggen.