Jag känner mig vilsen i en hård och kall värld

Jag verkar lida av separationsångest. Det gick i och för sig upp för mig längesedan, jag grät när jag sov över hos kompisar när jag var liten, jag ogillade det lika mycket när jag var tonårig. Jag ville ha min säng, min kudde, mitt täcka, min familj. När jag är på semester en vecka utan mamma och mitt hem så är det ett kärt återseende som inte liknar något annat, när jag funderade på Stockholm så ville jag inte flytta och ångesten som borde komma över sensommaren när jag SKALL flytta har redan infunnit sig.

När Alex åkte till Grekland för några år sedan för att spendera hela sommarlovet där hos sin far så grät jag när han åkte ifrån mig på busshållplatsen. Året därpå så åkte jag ner och hälsa på honom och nästa år var han där en kort period. När Alex berättade för mig att han skulle till fashionabla Paris och modella på obestämd dag och att han skulle åka om några dagar så gjorde det ont i mig och jag saknade honom oerhört. När han kom hem över jullovet kramade vi varandra (det gör vi aldrig, det käraste vi gör är när vi förolämpar varandra) och nu när han kommit hem i två veckor innan han åker till Grekland och sedan tillbaka till Paris och jag känner mig ofantligt ensam. Det är som om alla känslor på sätt och vis har hunnit i kapp mig och att det gör ont i varje liten del av min kropp. Att jag inte kan gömma och glömma mina känslor och att jag hamnat fel i en gränd där det inte finns någon annan utväg att vända sig om och möta sin förövare. Jag är ensam, tappad, förlorad och om det inte vore nog fördömd på religionsvetenskapliga institutionen och att passa barn. I ett halvår skall jag gå runt och vantrivas i ett pisskallt Sverige och bli bittrare och bitchigare än någonsin.

Jag kan inte sova, jag sov 3 timmar förra dygnet men mina tankar går på högvarv, för att citera Linda Rosing "det är kul att tänka" och gå i motattack så är det inte alltid kul att analysera saker i oändlighet när man inte kommer någonstans. Aristoteles etik i all ära (nej, fan heller! Jag är så trött på alla ”Som dig själv” etikböcker och metertjocka filosofiska uppslagsverk. Kristendomstolkningar och livsåskådningsfrågor är svintrist), alla människor strävar efter ett mål, det goda och jag kan inte skita mindre i vad det goda är, jag vill bara veta vad mitt mål är? Dessutom är det goda synonymt med målet så det gör det samma vad man strävar efter man får det båda i paketet. Jag känner mig vilsen i en hård och kall värld. Jag vill verkligen imorgon och skratta ikapp med hjälp av Daniel och alkohol, en enkel men ack så effektiv lösning.



Kommentarer:

Ny kommentar:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback