sellouts

Att växa upp i Askim har varit lite små absurt. Ett välmående samhälle, där alla lever lyckliga i alla sina dagar. Det var i alla fall vad jag trodde när jag växte upp. En familj, bestående av två småsystrar och en mor och far som älskade varandra väldigt högt. Min barndom kantades inte av något extraordinärt, jag var kär, killen var inte kär i mig, det var någon annan som var kär i mig, jag var inte kär i honom. Man levde upp så tryggt, man var så omedveten om livet utanför Sverige och framförallt Askim. Här sken solen alltid och träden tappade inte sina löv. Tomten kom en gång varje år, på sommaren reste man iväg (vi hyrde ett hus på Smögen varje sommar under min barndom och senare började vi åka utomlands), mormor och morfar kom och hälsade på några gånger om året, min farfar var man mest rädd för och min farmor hade man träffat två gånger. Trots att man var oförmögen att förstå att världen inte alltid var grön och grann så skulle man förr eller senare upptäcka det. Jag vet inte var det gick fel, om det ens gick fel. Detta kanske är livets gång precis som att när man dör kanske man får möta sin skapare och får reda på sanningar man nu bara kan drömma om.

På lågstadiet så kretsade allt runt min bästa kompis Katarina, hon var min bästa kompis. Den söta, populära tjejen och jag var hennes kompis. I min klass var vi sex tjejer och vi var mer eller mindre alla kompisar. Min rival om Katarina var Susanne men det hela slutade med att jag och Susanne började i samma klass på mellanstadiet och Katarina på en annan skola.

I mellanstadiet var jag så nervös och osäker, jag hade inget skinn på näsan och det är nog där fröet blev sått. Mamma uppfostrade oss med kärlek och berättade tids nog om det onda i livet som bestod av knarkare på Laserdome så där fick man inte gå, mördare på Nordstan så där får man inte gå, Frölunda Torg var även det farligt, smällare, att dricka, röka, att gå ensam hem på natten, parken i stan....allt var farligt. Amerikansk uppfostran är vad Alex kallar det. Jag fick åka till Frölunda Torg senare än alla andra, jag fick åka in till stan senare än alla andra, mina föräldrar, främst min mamma skjutsade och hämtade mig vart jag än skulle för att jag inte skulle råka illa ut. Jag trodde länge att krig bara kunde hålla på i en högst två dagar.

Första dagen i fyran kom jag till skolan med blommiga tights, det hade gått rykten om att jag var en "kulltjusare" och killarna hade redan ljugit ihop historier om att dom kände mig. Efter en dag dog dom alla ut, jag Anna, var en hopplös tönt i blommiga tights. Jag ville vara cool, söt och bära jeans, men jag var helt enkelt för mycket av mammas flicka för det.

På diskoteken i mellanstadiet hade jag på mig rouge som mamma satte på mig (jag såg ut som en tomat) och nagellack som enda smink medan min bästa kompis Susanne alltid blev sminkad av sin syster och fick dansa tryckare efter tryckare. Själv hade jag inga stora syskon, ingen visade mig hur man skulle bli sminkad eller dansa. Jag dansade precis som Alexandra, härmade varenda danssteg och rörelse som hon gjorde tills hon undrade vad fan jag höll på med. Då var det till att byta taktik, göra ett steg åt höger och sedan ett steg åt vänster, hela tiden. Jag sa att jag blev varm och gick ut för att ta luft fler gånger än alla tillsammans på hela diskoteket kunde behöva, allt för att komma undan och inte behöva stå som ett fån på dansgolvet. En tjej i min klass, Christina, brukade dansa i bara bh på dansgolvet med sin kompis och alla kollade förvånade men med beundrande blickar. När jag kom hem förbannade jag alltid mig själv att jag inte hade varit hemma och ätit fredagsgodis istället.

Min pappa var min idol när jag var mindre, vi gjorde allt tillsammans medan mamma fick vara hemma med Ellen och Rebecka. På semestern var vi ute och han drack öl och jag läsk och vi kollade på fotbolls-VM på storbildsskärmarna på Gotland, vi såg på friidrottsgalan i Nice, fyrverkerierna i Monaco, vi gjorde allting ihop och lika mycket som han var min idol var jag pappas lilla flicka. Jag älskade honom, jag älskar honom nog nu med, men jag vet inte hur uppriktigt den kärleken är. Om det är en kärlek man automatisk har och säger att man har för att man är släkt, familj, eller om jag faktiskt älskar honom jätte mycket. Jag vet inte, jag vet däremot att jag vill att han skall konvertera till judendomen med mig. (Min farfar är jude som flydde undan kriget, medans hans mor min gamla farmor Irma dog i ett ghetto i Kovno. Farfar blev först "våldtagen" det är hans utsaga i alla fall och fick ett barn som är min faster jag aldrig träffat. Min faster Christinas mor och farfar var gifte ett kort tag och sedan träffade han min farmor Ulla. Dom fick min far Thomas Peter Braun tillsammans och även dom skilde sig efter ett tag. Min pappa levde hos min farmor i Göteborg precis vid Näckrosdammen där jag går i skolan nu och han beskriver sin uppväxt som ensam och tuff, medan min farmor beskriver den precis tvärtemot. Min farmor gifte om sig, fick en dotter Cecilia och sa att dom inte hade plats för pappa längre. Pappa flyttade då till farfar i Nyköping som då hade gift om sig med Kerstin, min låtsas-farmor-Kerstin jag kallade henne när hon levde. Dom hade fått Helen, Karin, Katrine och Johan tillsammans. Så min pappa har 6 syskon. Och här var min pappas släkthistoria, allt för att förstå min knepiga far.) Även om jag är döpt är jag inte kristen. Jag har avsagt mig kristendomen som min religion, sålde till och med mitt Efva Attling kors jag fick av moster Ulla i 18-års present. Enligt judendomen är man judinna om ens mor är det, enligt Hitler hade jag dött om jag levt under hans tid och en israelisk premiärminister har sagt att den som känner sig som en jude/judinna är det. Alla har olika kriterier. Jag känner mig som en judinna, jag är en judinna och jag skall konvertera så jag får det svart på vitt och inte behöver förklara mig varje gång, även om jag även gör det för min skull. Detta år skall jag leva efter en judisk kalender och fira judiska högtider och lära mig mer om judendomen. Hebreiska får bli ett senare projekt. Det jag vill ha sagt är att jag vill att min pappa som är "halvjude" skall konvertera med mig av rent själviska skäl. Jag vill känna en gemenskap med min far och genom judendomen som vår gemensamma religion.

I mellanstadiet darrade jag som ett löv så fort jag trodde jag hade gjort något fel eller sagt något fel. Jag var ständigt rädd för att såra någon. Jag var livrädd för att råka säga något som skulle kunna såra denna person, vid ett tillfälle gjorde vi skulpturer av lera i skolan och jag sa att jag ville ta med mig lera hem och jag funderade högt hur jag skulle kunna ta med mig den hem. Sedan sa jag vi kan gömma det i våra öron, varav en som satt bredvid mig, Henrik, hade stora öron och jag trodde han skulle få jätte komplex för det så  jag ringde helt enkelt hem till honom på helgen och frågade hur han mådde. Henrik förstod nog aldrig varför jag ringde honom den kvällen, mitt första och sista samtal till honom i alla fall.
Jag började utarbeta i sexan sjuka ritualer och skulle till varje pris vara ren. Jag tvättade sönder min händer och i högstadiet började jag gå hos olika kuratorer, psykologer, terapeuter och åt psykofarmaka. Det var överdjävligt, medicinen gjorde mig så trött att jag somna så fort jag kom hem från skolan, varje dag och varenda människa jag träffade som skulle vara ett "samtalsstöd" var så gråa och tråkiga att dom fick klockarna att stanna. Jag hatade och räknade minuterna, till och med sekunderna tills jag kunde få åka hem.

I mellanstadiet gick Susanne i friidrott och fick massvis med vänner genom det, jag som alltid tröttnade på alla mina aktiviteter (var scout men vem kan klandra mig för att jag sluta, cheerleader, blockflöjt, teater där jag spelade trashank och duva i "Bröderna Lejonhjärta" med en ENDA replik som löd "neeeeeeeeeeej"), simning, ridning, gymnastik, alla möjliga) fort och fick inga vänner genom det. Jag började umgås med mina killgrannar i området som jag hade gått i samma klass på lågstadiet med. Vi var ett gäng, jag, Daniel, Viktor, Martin, Henrik, John och även Susanne som var med ibland. Jag var kär i John, John var kär i Susanne, så det var samma historia igen. Vi hittade på sattyg och skrattade och bråkade lika mycket. Vi kollade på film och drack saft när du antagligen hade din första fylla. På våran första fest i nionde klass hade Daniel med vinäger han trodde var vitt vin och jag alkohol glögg och lättöl, vi var hårda grabbar. Under högstadiet var jag med mitt grabbgäng, med Alex som jag blev vän med i mellanstadiet främst i sexan, en nyfunnen vän Anna och ett tjejgäng från klassen. I min klass under högstadiet fanns det ett gäng tjejer som hade tjejmiddagar och även jag var bjuden på dom. Det var ett järngäng med tjejer som kände varandra sedan mellanstadiet och sedan var det jag och några andra. Anna gick i min klass under högstadiet och vi skulle välja Frölundagymnasiet tillsammans, och Alexs kompis Christina skulle även hon göra det. Det slutade med att vi blev övergivna, men det gjorde inget för vi visste redan att vi ville gå med varandra.

Jag har fått diagnoserna ocd (vilket jag till 90% har övervunnit helt själv), depression och ätstörningar under årens lopp, jag äter fortfarande psykofarmaka och mamma propsar på att jag måste ta hand om mina slutliga problem för jag har kommit så långt men ibland behöver man hjälp. Det är visserligen sant att jag behöver hjälp, saken är det att jag varken har lust, ork eller modet att göra upp med mina problem. Jag har lärt mig att leva med dom.

Gymnasiet var en fröjd, där träffade jag Alexs kompisar som han spelade basket (Sebbe, Mike, Kevin, Emil var dom främsta namnen) med som även blev mina vänner, jag träffade Alexander Ljungblom (Spännis), Lisa och Anna Johansson. Sedan i andra ring hamnade några från Askim, Sisjön i min klass varav Viktor. Viktor var min barndomskompis som jag gick i samma klass under lågstadiet, som jag var med under slutet av mellanstadiet och hela högstadiet men vår relation fick ett abrupt slut efter Daniels melt-down på Marstrand och jag tog hans parti mer eller mindre och sedan så fick dom andra hybris under sommarlovet och trodde att dom plötsligt gått och blivit fräcka, vilket BARA det var dom som trodde i hela Askim/Hovås/Billdal/V. Frölunda men det räckte visst.

Även om jag inte har någon större kontakt med dom flesta från gymnasiet, man träffar Anna och Lisa ute ibland, går ut med basketkillarna, mina barndomsvänner går man på här i Askim och Spännis har man tur om man ser en gång per år. Man träffar ständigt på nya människor i sitt liv genom jobb, studier och utgångar och man blir kompis med deras kompisar i efter hand. Om sanningen skall fram så är jag så nöjd över att ha Alexs som bästa vän och Daniel som nära vän att jag faktiskt inte orkar ringa till människor jag inte har ett större behov att umgås med en stup i kvarten. Jag är såpass säker på mig och mina relationer med mina kompisar att jag inte behöver ha någon fasad och umgås med människor jag inte vill umgås med bara för att inte få vara ensam i en sekund (motsatsen mot min syster Rebecka).