Svennebanan

Nu är jag ännu en gång så trött på Sverige så jag dör, främst de människor som representerar Stockholm i deras bloggar. Ni får mig att aldrig vilja sätta min fot i huvudstaden någonsin. Jag spyr på den svenska mentaliteten och jag spyr på alla andra som säger samma sak för det är er jag spyr på. Jag tycker inte jag är speciellt svennig, jag är lite för tragisk, lite för dramatisk och lite för impulsiv för det. Och nu kom jag på en sak till jag hatar, alla som ser Factory Girl och ÄLSKAR DEN för Sienna Miller spelar den tragiska, rika och vackra Edie Sedgwick. Hade hon bara varit tragisk hade inte en djävel brytt sig. Destruktiva människor är bara roliga när de är vackra, lever the high life, drogar ner sig och mår dåligt.

Den enda gången jag känner mig riktigt svennig är när jag skäms. Jag skäms i regel bara när jag är med två personer, Alex och pappa, och de älskar jag båda två. Och båda när de gör samma saker, klagar på överpriser, tycker personalen är dålig på något ställe och säger det högt och när vi åker bil och de skall ha företräde överallt. Just det ja när det kommer till dricks här i Sverige så skäms jag över Alex med när han tycker personalen är dålig, då ber jag honom låta mig gå någon minut innan.

Den gången jag skämdes mest över pappa var när jag i sexan och var ganska så blyg. Jag var dödskär i Alex (japp samma Alex som nu) och vi på Askimsskolan hade julbazar. 6A hade ett skitbra bord med allt möjligt medan våran klass sålde någon klubba och torr rulltårta. Precis som det skall vara om man gick i 6B. I alla fall så stod vårat bord längst bort i hörn så ingen såg det. Men vad var det att se, inget? Jag var där med pappa och hade hoppats på att han skulle samma sak som all andra föräldrar, låta barnen sköta skandalbordet medan han själv skulle ta en kopp kaffe eller något. Det hände inte utan pappa som är gammal ekonom tyckte att bordet stod så djävla dåligt så han drog igenom det från hörnet i ena bamban till andra sidan och placerade det precis vid ingången så det blockera den. Alla andra barn kollade med häpnad på vad min pappa gjorde och jag dog av pinnighet. Fast den dagen fick jag en puss av Alex, dock bara på kinden och på grund av ett vad. Jag kommer faktiskt inte ihåg om jag vann eller förlora vadet men en puss fick jag. Min riktiga kyss kom senare och med en kille vi i Sisjön kallade för BigMac för det såg ut som han hade en BigMac i käften hela tiden, väldigt enkelt och logiskt smeknamn. Men det är en helt annan historia, för övrigt, sicka killar jag kammade hem då. Någon som kallas för BigMac låter kanske inte som en tiopoängare och där slog ni huvudet på spiken.


image870

Jag vet inte riktigt vad det här är för plåtning, något high fashion jag inte förstår mig på för någon cool tidning eller dylikt som jag aldrig hört talas om. Men skulle han ha på sig detta ute skulle jag gärna gå ett steg efter.

Ellen var en sån superbitch idag och det skall man självklart dokumentera i förebyggande syfte till ens (möjliga och kanske) egna barn. Sjukt otrevlig var hon så jag tog fram videokameran, tryckte på plan, sjöng på Hajen-låten dööön dööön dööön dööön dööön och sen hoppa jag fram och filmade henne. Hon tyckte jag var sååå töntig och jag tycker jag får höra det så ofta nu så jag känner mig som någons pinsamma morsa.

Kommentarer:

Ny kommentar:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback