Evolution
Först föddes man och var göllig och söt.
Sen var man jättesöt ett tag tills man var 3 år och sen söt till man var 7 år.
Efter några år klipptes lugg och så blev man ful...
Sen fulare. Mellanstadiet, extrem fulperiod. Hatade diskotek och tryckare.
Högstadiet. Herregud. Hade märkeskläder, Henry Lloydjacka och fick min första kyss av en kille som vi i vårt gäng kallade Big Mac för det såg ut som han hade tryckt en i käften. Han var inte stor, snarare tvärtom, men käft hade han.
Slutade nian och åkte till Malta. Värsta veckorna i hela mitt liv och där föddes mitt hat mot stockholmare. Otroligt ful.
Gymnasiet. Gick från ful till okej men fuckade upp genom att färga mitt hår så mörkt att Pontus trodde att det var en peruk.
Gick ut gymnasiet och blev snygg, eller snyggare. Bröt benet 2009 eller 2010 och där vände trenden och sedan dess har det varit en spiral neråt. Fulheten personifierad typ men det här inlägget handlar inte om det utan om att älska sig själv. LOLZ.
Men det jag skriva var egentligen en enda mening efter sett Rolling Stones-konserten på ettan; SATAN I GATAN VAR KEITH RICHARDS ICKE ÄR PURFÄRSK.