Peace, love and understanding
Haft studiedag vilket bland annat innefattade en föreläsning på tre timmar. I med att det var flera år sedan (buhu! vad jag saknar studielivet!!!!!) har jag glömt av hur det känns att gå på dåliga föreläsningar. Tristessen man känner medan man kladdar i blocket och stirrar på klockan..
Jag skulle väl i och för sig inte kalla föreläsningen regelrätt dålig med föga ointressant, självklarheter som sas och floskler. Handlade mest om love, peace and understanding och hur man bemöter barn, föräldrar och kolleger.
Grejen var bara den att mitt i "inte vara elak"-snacket såg jag att kvinnan framför mig flasha halva röven när hon satt i sin stol och jag började skratta och skratta. Och min kollega började skratta och alla på raden börja skratta och jag kunde inte sluta. Bet mig i läppen men det fick mig inte att sluta och tårarna forsa som det gör när man skrattar mycket.